första månaden

På kvällen innan första dagen i 1:an kändes det faktiskt inget speciellt, förutom att det skulle bli väldigt roligt att träffa alla vänner igen, som man inte träffat under sommaren. Vissa umgås man ju bara med i skolan, och nästan ingenting utanför. Sen tyckte jag att det skulle bli spännande att se vilka som skulle gå i min klass. Alla namn stod i tidningen, och jag hade kollat upp nästan alla på facebook innan, haha. Kvällen fick jag massa sms av kompisar som skrev att de var nervösa och att de inte orkade börja skolan igen och lalala, men jag kände inte ens att det skulle bli jobbigt att börja skolan igen. Den ända jobbiga var att komma upp på morgonen och komma i tid, men det gick det med.  

Jag träffade Linda, som jag gått med i 3 år, innan vi skulle samlas i aulan. Jag har varit en del på gymnasiet, så jag visste ungefär hur det såg ut. När jag började 7an tänkte jag "oj.. hur ska jag kunna hitta här?!", och nu fick jag ungefär samma tanke. Tänkte väl ungefär "med kompass och karta ska väl detta kanske gå.. fast nää.. inte det heller. Kan ju inte läsa kartor". Nej, inte riktigt så kanske, men " passa mig perfekt" för det kändes verkligen direkt. 

Iaf, efter aulan skulle vi i MP10 gå ner till "våran lilla skola". Vi är inte i samma byggnad som skolan, vilket är väldigt tråkigt. Inte för att det är dåliga lokaler eller något sånt på media, men grejen är att vi nästan aldrig träffar andra människor. Om vi har en rast på en halvtimma går vi inte upp till skolan, för då är det bara nästan att gå dit och vända igen. Vi äter bara i den "riktiga" skolan. Det tycker jag är jättesynd, för vi känner oss ganska isolerade där vi är nu. Vi har sagt till att vi vill vara med i skolan, kanske ett par lektioner i veckan iaf. Men som sagt, det är inte det att vi tycker att det är något fel på våra lokaler eller att vi vill slå ihop oss med en annan liten klass i vissa ämnen. Vi är väldigt få, 10 pers tror jag att vi är. Visst, det skulle vara roligt om vi var lite fler. Jag tyckte att vi va ganska få på högstadiet med, men där var vi ändå dubbelt så många. Men det skulle nog vara dumt om vi var fler, i och med att vi verkligen får den hjälp vi behöver nu.

Det är 2 saker jag har reagerat på, som är annorlunda med gymnasiet. Maten och eget ansvar. 

Maten är mycket sämre, plus att vi får betala för den. Tänk de som har mycket praktik, då kan det kännas väldigt onödigt att ens köpa ett matkort, när man ändå inte är i skolan så ofta. 

Eget ansvar får vi ta mycket mer nu. tex, om läraren måste gå en halvtimma innan vi slutar, så säger hon/han till oss vad vi ska göra och att vi slutar om en halvtimma, då sitter alla kvar och jobbar och gör det man ska. Om någon hade sagt så till oss i högstadiet tror jag att inte alls lika många skulle göra så. Kanske för att allt man gör, känns mer som att man gör det för sin egen skull. 

Nu har vi gått i skolan drygt en månad, och jag trivs bara bättre och bättre. Det har kommit några nya till vår klass, vilket är jätteroligt, och några har slutat. Vi har redan våra internskämt och det känns som man gått med den här klassen väldigt mycket längre. 

Vi har redan ganska många minnen med klassen, men en sak jag kommer ihåg extra väl var en utav Niklas lektioner. Jag tror aldrig jag skrattat så mycket på en lektion. Då hade vi en tjej som var hos oss den dagen, för att se om media var någonting för henne, och kanske byta till oss. Jag vill inte ens veta vad hon trodde om mig, haha. 

Jag vet att vår klass kommer bli väldigt bra, bättre än vad den redan är, och det kändes extra bra när Niklas sa det till oss också. Jag ser verkligen fram emot de här 3 åren!